Henrik Ibsen – Gengångare

Gengångare (Gengangere) är en teaterpjäs av den norska författaren Henrik Ibsen som uppfördes första gången 1881.

Referat, tema och analys

Likt två av Ibsens andra pjäser som tillkom under samma period, Ett dockhem (Et Dukkehjem, 1879) och Vildanden (1884), kretsar dramat kring en familjelögn. Lögnens successiva avtäckning driver handlingen framåt i alla tre pjäserna.

Den dolda lögnen i Gengångare grundas i kapten Alvings och Regines orätta eftermäle respektive faderskap.

Ett samtal mellan fru Alving och pastor Manders i första akten röjer den egentliga sanningen om kapten Alving. Det framgår mellan raderna att han var notoriskt otrogen mot henne där det värsta av allt var att ett av snedsprången ledde till ett oäkta barn: Regine.

Att Regine inte är son till snickaren Engstrand har kunnat hemlighållas, men efter att Oswald – som levt flera år utomlands och är fru Alvings son – återvänt hem ställs saken på sin spets. Oswald förälskar sig i Regine, som alltså är hans halvsyster, och den mörka hemligheten riskerar få värre, oanade konsekvenser.

Den falska bilden av kapten Alving har redan drabbat Oswald på annat sätt, vilket framgår i ett samtal med hans mor, fru Alving, i andra akten. Oswald avslöjar att han lider av dålig hälsa, att han är ”andligt nedbruten” och ”förstörd”. Vid läkarkonsultation framlades att det orsakats av faderns syndfulla leverne, men Oswald som har en uppfattning av sin fader som oförvitlig tvingas i stället söka ursprunget i sina egna utsvävelser. Även om det inte sägs rätt ut är det för en samtida publik uppenbart att det är syfilis det rör sig om, en på 1800-talet vanligt förekommande könssjukdom, vilken var obotlig och kunde förorsaka allvarliga fysiska och mentala komplikationer.

När Oswald för sin mor framlägger att han har förälskat sig i Regine och tänker sig ett giftermål är enda räddningen att fru Alving avslöjar Regines verkliga börd och därmed de omständigheter som inkapslar lögnen. Men just som hon är i färd med detta i slutet av akt två hejdas hon av nyheten om att barnhemmet står i lågor.

Tredje akten inleds med att barnhemmet brunnit ner till grunden. Barnhemmet har en gång i tiden inrättats av fru Alving till minne av hennes man. Att barnhemmet som står i indirekt förbindelse med kapten Alving brinner ner i samma skede som den falska bilden av personen Alving är i färd med att rämna är symboliskt. Det tycks samtidigt inte vara en slump då den enda som ännu fått veta sanningen, pastor Manders, framstår som misstänkt för att ha orsakat branden.

Hans motiv kan anas då han medan branden pågår för fullt utbrister ”där lyser straffdomen över detta förtappade hus”, vilket återspeglar hans stränga religiösa moral. Därtill är det faktum att samme pastor i första akten, då affärer avhandlats, avrått fru Alving från att försäkra barnhemmet. Men samtidigt tycks det finnas en införstådd mening mellan honom och fru Alving av branden som en välgärning.

Som pjäs visar Gengångare prov på den psykologiska realism och de borgerliga miljöer som märks i flera av Ibsens dramer. Den psykologiska realismen visar sig bland annat i skildringar från olika perspektiv. Till exempel framställs pastorn i en scen som principfast i sin religiöst färgade syn men i en annan med en naiv mjukhet inför snickaren Engstrand. Samhällskritik kan skymtas i synen på kvinnans underordnade roll i äktenskapet i samtalet mellan fru Alving och pastorn i en tidig scen i första akten.

Ibsens teknik kan studeras i Gengångare. Steg för steg, enligt dramaturgins regelverk för att åstadkomma utdragen spänning, avtäcks hemligheter som länge vilat ostörda. När de egentliga sakförhållandena är blottlagda följer förlösningen och den tillhörande katastrofen. Katastrofen är dock ojämnt fördelad i sina törnar gentemot personerna i dramat.

Nästa dramatikanalys: Samuel Beckett – I väntan på Godot