Erik Johan Stagnelius – ”Amanda”

“Amanda” är en dikt av Erik Johan Stagnelius (1793–1823).

Amanda

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

När gullharpan klingar,
När västan sig rör
Med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
Din himlagestalt,
Lik skaparns i allt
Din gudom sig målar.

Se! Själarne ila,
Vid dödsängelns bud,
Till gyllene vila
I famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
Med skummande fart.
I havet de snart
Sig dånande kasta.

Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, gudinna!
Lik stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur antologin Svensk Dikt från 1985.)

Musan

Amanda är en musa för Stagnelius på liknande sätt som Beatrice för Dante eller Laura för Petrarca. Hon återkommer i flera av hans dikter som åtråvärt, men ouppnåeligt kärleksobjekt. Jan Olov Ullén skriver i boken Erik Johan Stagnelius att det saknas ”enhetlighet i poetens förhållningssätt till henne” och att dikterna som riktas till Amanda med tiden blir ”alltmer komplicerade, spekulativa och gåtfulla”.1 Den ovan presenterade är en relativt tidig dikt bland dessa.

I dikten ”Amanda” intar hon närmast en gudinnegestalt. Hon är placerad i en idealiserad naturmiljö (något som är typiskt för den romantiska epoken) och Ullén kommenterar att dikten innehåller en ”panteistisk naturbejakelse” och ”i egenskap av budbärare från himlen öppnar Amanda poetens blick för naturens under”.2

Biografi

Föga är känt om Stagnelius liv, men nycklar att använda för tolkningen av hans verk finns i viss mån. I det här fallet är det av intresse att beakta att han levde sitt liv i enskildhet och aldrig ihop med en kvinna. Kvinnorna blev distanserade föremål för hans trånad och som ifråga om intima förbindelser sträckte sig endast till möten med prostituerade.

Det går med stöd på det biografiska att argumentera för att dikten återspeglar diktarens egen situation. Han besjunger sin musa vars förebild troligtvis existerade i verkligheten och som han hyste starka känslor för, men vilka aldrig blev besvarade. Att passionen strandar i önsketänkande framgår tydligt i sista strofens första rader: ”Men aldrig min trånad / Till målet skall nå.”

En ytterligare biografisk detalj som kan bistå diktanalysen är att Stagnelius av samtida beskrevs med ofördelaktigt yttre. Det kompletterar bilden av diktjagets resignation inför sitt kärlekshopp.

Kontext och referenser

Stagnelius verkade i den era som man inom litteraturhistorien kallar för romantiken och ett spår av detta i dikten ”Amanda” är dualismen i form av dröm och verklighet. Förekomster av dualism finns bland annat även i Stagnelius dikt ”Kärleken” i raderna ”Evigt, evigt vinkar idealet, / Aldrig, aldrig räcker det sin hand.”

Form och stil

Retoriska stilfigurer som anaforer är noterbara i raderna 1, 3 och 4 i första strofen: ”I blomman, i solen”, ”Kring jorden, kring polen” och ”Hon strålar, hon ler.”

Språk

Ordet västan i andra strofen syftar till västanvinden. I den grekiska mytologin var västanvinden personifierad i form av Zefyros och när Stagnelius skriver att ”…västan sig rör / Med susande vingar” finns något av denna personifiering frambringad.

Noter

1. Erik Johan Stagnelius. Ullén, Jan Olov (2003), s. 196
2. Ibid. 166