Louis-Ferdinand Céline – svartsynt realism och surrealism
Louis-Ferdinand Céline (1894–1961) är en av de mest uppmärksammade franska författarna under 1900-talet. Céline skapade en nydanande prosa, men också stora kontroverser genom sina politiska ställningstaganden.
Resa till nattens ände
Ett enormt genombrott skedde med romanen Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) vars omfångsrika berättelse hade talspråkighet som ett medvetet drag och precis som Célines språk överlag rytmiskt sammanfogat. Det låga språket är en del av Célines sätt att berätta där fula ord och sexuell frispråkighet ingår.
Célines berättarstil inrymmer också humor, en humor som likväl inte är uppenbar för varje läsare utan blir en del av den surrealistiska ådran i hans romaner. Det är dessa kvaliteter och säregenheter som skulle göra honom till förebild åt författare som Henry Miller och Sture Dahlström.
I Resa till nattens ände följer vi Ferdinand Bardamu – en delvis självbiografisk gestalt – från första världskrigets Västeuropa via det koloniala Afrika och fabrikslandskap i USA till slutligen ett Paris där han blir för ett tag tjänstgör som läkare (vilket också bokens författare gjorde). Resa till nattens ände har jämförts med Voltaires Candide i det att båda är bildningsromaner förklädda till pikaresker i vilka huvudpersonerna slutligen når en insiktsfull mognad som får dem att ta världens gång med jämnmod.1
Död på krita
Célines andra roman Död på krita (Mort à credit, 1936) har även den självbiografiska drag och utspelar sig före tiden för händelserna i Resa till nattens ände. Huvudpersonen heter på nytt Ferdinand och handlingen kretsar kring dennes barndom och uppväxt. Skådeplatsen är huvudsakligen ett fattigt kvarter i Paris där Ferdinand växer upp med sina föräldrar. Det finns en bottenlös fantasi som gestaltas med ett frodigt ordsvall. Verklighetsbeskrivningarna är detaljerade och eskalerar ibland till det surrealistiska.
Den unga Ferdinand som är något av en belastning för sina föräldrar lyckas gripa tag i läsaren trots att han inte återges som särdeles älskvärd eller i något sentimentalt sken. Livsvillkoren för familjen är ohyggliga och faderns frustration går över i aggressioner mot modern och barnet. Att Céline är en ovanlig författare märks i hur han lyckas använda det fasansfulla som material för humor och inte bara genom en dyster återgivning. Historien blir mustig genom uppdykandet av karaktärer som är udda och burleska nog för att föra tankarna till Gogol.
Det finns dock en utmärkande svartsynthet som är så brutal att få kan mäta sig med Céline i detta avseende. Céline har blivit kallad misantrop och när hans föräldrar bråkar tycks utgången för hans alter ego vara i det närmaste likgiltig:
Mamma kommer att få ett rejält kok stryk, det är säkert. Jag för min del har inga preferangser [sic!], jag tycker att så som dom skränar och åbäkar sej, kommer dem på ett ut … Hon slåss inte så hårt, men oftare. Vilken skulle jag välja om jag fick bestämma den som skulle bli ihjälslagen?2
Sedan brakar det hela loss och Céline gör bruk av sin speciella gestaltningsförmåga där detaljerad realism blandas med fantasitillägg i vilket Ferdinand observerar:
Han råmar, han störtar fram med sänkt huvud, han springer i småbitar, han kastar hela köksbatteriet omkring sej. Det hänger ingenting kvar på krokarna. Hela plåteländet förvandlas till projektiler … det visslar … det skvätter … det skallrar … Min mor ligger på knä och anropar himlen om förlåtelse … Bordet vräker han omkull med en enda spark … Det ramlar över henne …3
Efter de två stora romanerna skulle Célines litterära produktion fortsätta, men det var saker vid sidan av bokskörden som alstrade den största uppmärksamheten. Louis-Ferdinand Céline som blivit en hjälte under första världskriget gjorde sig i slutet av 1930-talet ökänd för antisemitiska åsikter och efter andra världskrigets slut fick han fly till Danmark för att undvika lynchning. Han tog senare avstånd från sina antisemitiska åsikter och kunde återvända till Frankrike.
Nästa avsnitt ur 1900-tal: Hemingway och isbergstekniken
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Resa till nattens ände (2013), förord, Kristoffer Leander.
2. Död på krita, (1977), översättning av C. G. Bjurström.
3. Ibid.