Oscar Wilde
Oscar Wilde (1854–1900) ägde kvickhet och bildning som få andra och lyckades överföra sin konversationskonst till romaner och dramer. Wilde var en företrädare för esteticismen och dekadensen som frodades under senare delen av 1800-talet. Dessa doktriner, esteticismen och dekadensen, gällde för en betoning av skönhetens egenvärde till fördel framför moraliska budskap i konsten.
Som främsta romanverk räknas Dorian Grays porträtt (The Picture of Dorian Gray, 1890). I denna finns homosexuella anspelningar som senare skulle bli ett försvårande bagage för den då skandalomsusade Wilde. Medan det enbart gavs anspelningar om homosexuella förbindelser i Dorian Grays porträtt fanns det i romanen Teleny, eller Medaljens baksida (Teleny, or The Reverse of the Medal) från 1893 några av de första skildringarna i romanform av homosexualitet mellan män med erotiska inslag. Den senare romanen utgavs anonymt, men har attribuerats till Wilde utan att det säkert kunnat säkerställas att han är författaren.
Annars är det som pjäsförfattare Oscar Wilde kvalitativt och kvantitativt gjorde sina största litterära insatser och det är framför allt komedierna som fått mest genomslag. Särmärket hos Wildes komedier är ett aldrig sinande flöde av slagfärdiga aforismer – den rikliga mängd aforismer som finns insprängda i dialogen framtvingar dock ett visst avkall på karaktärsuppbyggnad.
Han står också ut som något av paradoxernas ivrare och kunde med sådana riva ner skrattsalvor från publiken. Dessa förvridna infall i konversationen utsägs i störst utsträckning av den karaktär som mest kan likna upphovsmannens alter ego. I komedin En kvinna utan betydelse är denne karaktären lord Illingworth och det kan låta så här:
LADY HUNSTANTON: Lord Illingworth anser säkert inte att obildade människor ska ha rösträtt?
LORD ILLINGWORTH: Tvärtom – jag tycker de är de enda som ska ha det.1
Eller:
LADY HUNSTANTON: Men ni tror väl inte på allt som står i tidningarna?
LORD ILLINGWORTH: Jovisst. Nu för tiden är det bara det oläsliga som verkligen inträffar.
Wilde utrustar många av sina karaktärer med kvicka tungor som inte sällan får hylla det omoraliska och driva med det ordinärt anpassliga. Väl kännetecknande är då lord Illingworth utbrister att ”Måtta är nånting fatalt” för ”det är bara överdrifter man vinner nånting med”. Denna utgångspunkt tycks vara något av Wildes sinnelag: att hylla undantagen och åsidosätta regler.
Som extravagant dandy blev Wilde en bemärkt personlighet och han älskades av både societeten och teaterpubliken. Fast det var före hans homosexualitet uppdagades, vilket blev en enorm skandal i det viktorianska England.
Homosexualitet ansågs vid denna tid som sedlighetsbrott och Wilde skulle slutligen hamna i fängelse på grund av det förhållande han hade med lord Alfred Douglas – denne klarade sig dock oskadd undan då han snarast framställdes som ett offer för en äldre och otuktig konstnär. Rättegångskostnaderna satte Wilde i konkurs och de följande två åren i fängelse bröt ner honom för gott. I fängelset skrev han De profundis, ett långt brev riktat till lord Alfred Douglas där förbittrade utgjutelser samsas med en ödmjukhetens bikt i vilken sorgen upphöjs som källa till insikt.
Efter fängelsetiden lämnade Wilde hemlandet för Frankrike och levde där sina sista tre år i livet under fattiga förhållanden och med förlorad skrivglädje.
Samma år som komedin Lady Windermeres solfjäder (Lady Windermere’s fan) innebar ett genombrott för Oscar Wilde debuterade Georg Bernard Shaw (1856–1959) med pjäsen Widowers’ House. Shaw som senare skulle få mota nobelpriset är mest känd för komedin Pygmalion (1912) vars titel är hämtad från den grekiska mytologin. Pygmalion var en bildhuggare som skapade en idealisk kvinna ur elfenben och på liknande sätt försöker en språkprofessor skapa en vältalig dam ur en flicka från slummen i Shaws pjäs.
Nästa avsnitt ur 1800-tal: Den ryska litteraturen – början på en storhetstid
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Översättning av Per Erik Wahlund, gäller samtliga citat.