Rimbaud och Verlaine

Arthur Rimbaud (1854–1891) räknas som litteraturens kanske största underbarn och hans diktarbana är dessutom en av de mest mytomspunna. Han skrev sina dikter mellan 16 och 21 års ålder för att sedan helt överge litteraturen för verksamheter i Afrika där bland annat handel med vapen inbegreps. Han skulle dö endast 37 år gammal efter att ha ådragit sig en svår sjukdom som också medförde att hans ena ben fick amputeras.

I de unga tonåren skrev Arthur dikter på latin och utmärkte sig i skolan. Efter att ha introducerats för modern litteratur skulle han utvecklas i en ny riktning; dikterna förändrades liksom hans lynne. Hans nya syn på poesin kan sammanfattas i hans ofta citerade devis: ”Poeten gör sig seende genom en långvarig, alltomfattande och systematisk desorganisation av alla sinnen.”1 Detta bildar en stark kontrast till det apolloniska konstidealet som ärvts från antiken.

I likhet med Baudelaire skapar Rimbaud poetiska bilder, men som hos Rimbaud är än mer visionära och halsbrytande (Rimbaud omtalar Baudelaire som ”den förste visionären” och ”en verklig Gud” i ett brev från 1871)2. I en av hans mest berömda dikter, ”Den berusade båten” lyder en av stroferna:

Jag har sett himlarna sprängas av blixtrar och
Tromber, skum och strömmar; jag känner kvällens våg
Och Gryningen som lyfter likt duvor i flock,
Och ibland har jag sett vad folk trott de såg!3

Diktstroferna inleds flertalet gånger med ”Jag har sett…” och på detta sätt skulle den amerikanska 1900-talspoeten Allen Ginsberg använda upprepningar. Att även Bob Dylan var påverkad av Rimbaud är vida känt och det går att spåra ett inflytande från denna dikt till en sångtext som ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”.

Varför Rimbaud abrupt bröt med kallet som poet har många röster velat ge olika förklaringar till. Vanligast är den att han resignerade inför poesins begränsade möjligheter att påverka civilisationen och sig själv genom att uppnå en högre natur. En återklang av detta märks som tydligt tema i Rimbauds prosaverk En tid i helvetet som han skrev och själv tryckte 1873.

Efter detta utgavs Illuminationer (Illuminations, 1875), en samling prosadikter som är Rimbauds kanske starkaste verk. Rimbaud klargör här att han ”Sett nog”, ”Fått nog” och ”Förstått nog” som en föraning till hans annalkande uppbrott från litteraturen. Texterna är stundom kontemplativa, men kanske mer frapperande är det extatiska uttrycket som kan låta diktjaget utbrista: ”Jag har spänt rep från klocktorn till klocktorn; blomsterslingor från fönster till fönster; gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar”.4

Den oerhörda ryktbarhet som sedermera skulle göra Rimbaud odödlig fick sin början redan under hans livstid, fast då den före detta diktaren som nu levde i Afrikas öken underrättades om sitt stigande rykte var han ointresserad av en plats på parnassen.

Hans prov på lysande brådmogenhet som följdes av det förbryllande valet att lämna diktandet har bidragit till fascinationen för hans person och verk. Därtill har det faktum att Rimbaud var bisexuell och hade en förbindelse med den tio år äldre poeten Paul Verlaine bidragit. Deras stormiga förhållande nådde sin kulmen i destruktivitet då Verlaine avlossade tre revolverskott mot Rimbaud varav ett träffade i handen – Verlaine skulle som följd dömas till fängelse i två år.5

Bortsett att vara en part i det berömda förhållandet mellan honom och Rimbaud är Paul Verlaine (1844–1896) en av de största förebilderna för den riktning som dök upp under seklets slutskede och gavs namnet symbolism.

Även om båda kan placeras i samma litterära "skola", eller "ism", kunde Verlaines poesi vara kontrastfylld mot Rimbauds. Där Rimbaud eldade med febriga uttryck lät Verlaine subtila stämningar komma till uttryck i ett melodiskt lugn. Melankoli är ett vanligt inslag och märks i den kanske mest berömda av hans dikter:

Det gråter i mitt bröst.
Det regnar över staden.
Vems är den sorgsna röst,
som klagar i mitt bröst?

Hur vänligt regnet låter
kring gator och kring tak!
För hjärtat, när det gråter,
hur regnets visa låter!

Det gråter utan skäl
i hjärtat, när det vämjes.
Allt är ju gott och väl?
Jag gråter utan skäl.

Men bittrast är min plåga
att inte veta vad,
ej hat, ej kärlek... Fråga
mitt hjärta om dess plåga!6

Verlaines produktion var omfattande och en del dikter skrevs under fängelsetiden som följde efter denne avlossade skott mot Rimbaud. Verlaine skulle efter avtjänat straff söka upp Rimbaud, men efter en kort period tillsammans lämnade Rimbaud Frankrike och de sågs aldrig igen.7

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Symbolism – reaktion mot realism

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Peter Glas, efterord, Arthur Rimbaud, En tid i helvetet (2002).
2. Rimbaud Samlade verk, översättning av Elias Wraak. Brevet var sänt till Paul Demeny.
3. Översättning av Elias Wraak.
4. Ibid.
5. Rimbaud Samlade verk, förord av Nikanor Teratologen.
6. Översättning av Karl Asplund.
7. Peter Glas, ibid.