Ryska romanförfattare under 1900-talet

Efter Oktoberrevolutionen 1917 och det kommunistiska övertagandet premierades litteratur som på ett positivt sätt återspeglade den nya politiken och genom tillsättandet av ett enhetligt statligt författarförbund genomdrevs ett unisont litterärt program. Det var detta den socialistiska realismen vilade på, vilken skulle återknyta till marxistiska idéer. 1

På 1950-talet efter Joseph Stalins död gavs det mer utrymme för en vidgning av åsiktsfältet. Det visade sig dock att fria kulturyttringar fortfarande bara var ett önsketänkande och ännu på 1970-talet var klimatet hårt och samizadat(”självförlags”)-litteratur stod för spridningen av förbjudna åsikter.2

Till de största romanförfattarna under ryskt 1900-tal har länge Michail Sjolochov räknats vars roman Stilla flyter Don var ett av de främsta verken som kunde inordnas i den socialistiska realismen (romanen har av viss senare forskning degraderats som ett kompilat, se mer nedan).

De idag allra mest ansedda utgörs emellertid av litteratörer som antog en betydligt mer trotsig hållning gentemot det kommunistiska styret. Bland dessa återfinns Boris Pasternak som fick ett stort publikt genomslag med den episka romanen Doktor Zjivago som utkom 1957; Michail Bulgakov som först efter sin död blev vida berömd med romanen Mästaren och Margarita (1967); Alexander Solsjenitsyn som anlade stora episka romansviter och fick Nobelpriset samtidigt som han var censurerad i hemlandet.

Boris Pasternak

Boris Pasternak (1890–1960) som var son till en målare och pianist skulle börja skriva dikter medan han genomgick en personlig kris. Som hans främsta diktsamling brukar Livet, min syster (1922) framhållas vars musikaliska och bildrika lyrik befann sig ute i naturen.

Den större publiken förknippar annars Pasternak främst med den episkt anlagda romanen Doktor Zjivago som på grund av de politiska förhållandena i Sovjet fick smugglas ut och tryckas i Italien 1957.5

Alexander Solsjenitsyn – dissident och episk berättare

Alexander Solsjenitsyn (1918–2008) är en av de mest uppburna ryska prosaförfattarna under 1900-talet och har dessutom fått stor medial uppmärksamhet som politisk dissident och i hemlandet kontroversiell mottagare av Nobelpriset.

Som kritisk till den ryske ledaren Josef Stalin hamnade Solsjenitsyn i fångläger och därom ges vittnesbörd i debuten och kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv3. Romanen var när den publicerades i en rysk tidskrift 1962 den första som skildrade tiden i Stalintidens fångläger. Fastän Stalin var död sedan nära tio år var ämnet långt ifrån ofarligt att närma sig och Solsjenitsyns skrifter skulle snart vara omöjliga att trycka i hemlandet, men fanns att tillgå i väst.

I boken får läsaren följa livet från morgon till kväll i ett fångläger där en stor del av tiden upptas av arbete. Solsjenitsyns skildring visar hur det för lägerfångarna i hög grad handlar om att överleva och hur dessa anpassas till förhållandena – att få en skål med soppa på kvällen ”var dem dyrare än friheten, dyrare än det förflutna och framtiden”.4 Det basala som att ha skor som skyddar mot kylan, att få några timmars sömn och att få sig något att äta blir huvudsaken. Om det fanns något liv efter strafftiden gått ut visste man inte då denna oftast förlängdes med ytterligare tio eller tjugofem år.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är trots förhållandena som beskrivs renons på sentimentalitet eller mässande i råheter för effekternas skull. Detta tillsammans med verklighetsanknytningen som uppstår ur det hos författaren självupplevda skapar en högst levande skildring med autentisk känsla.

Solsjenitsyn själv slapp ut från fånglägret, men skulle på grund av sin fortsatta litterära verksamhet snart bli censurerad. Med det stora romanprojektet Gulagarkipelagen fördjupades hans kritik av Stalin-regimen, något som ledde till att han arresterades och utvisades från hemlandet 1974. Han skulle återvända hem 1994, ett par år efter Sovjetunionens upplösning.

Förutom Gulagarkipelagen skulle Solsjenitsyn skriva ett annat mastodontverk i form av de fyra banden som utgör Augusti fjorton, Oktober 16, Mars 17 och April 17 och bildar romansviten Det röda hjulet. Romanerna inhyser ett stort persongalleri á la Tolstoj, men en lika viktig huvudperson är Rysslands historia och författaren har använt sig av bland annat tidningstexter för hopblandningen av sitt stoff. Det blir ett tidsdokument som ibland kan bestå av lösryckta episoder där personerna som befolkar romanen egentligen är fler än det går hålla reda på – Solsjenitsyn nämner själv i förordet till Augusti fjorton att hans roman inte gör anspråk på ”tillräcklig utveckling av personerna”. Och precis som Solsjenitsyn höll för sannolikt i samma förord skulle han inte hinna fullborda verket.

Michail Bulgakov

Michail Bulgakov (1891–1940) som först arbetade som läkare innan han skiftade yrke till författare är en annan av de stora ryska författarna under 1900-talet. Bulgakov skrev både dramer och romaner, men idag vilar hans berömmelse på endast ett verk, Mästaren och Margarita som efter trycks i följetong utkom 1967 (då i censurerad form och först 1973 ocensurerad).

Även om det går att dra paralleller till Gogol i det groteskt satiriska och ibland övernaturliga står Mästaren och Margarita ut i den ryska 1900-talslitteraturen med flera nya ingredienser. Förutom Bulgakovs förkärlek för bruket av satir, som tidigare försvårat uppförandet av några av hans pjäser, har stilen liknats vid en sorts magisk realism, även om denna term först senare skulle förknippas med litteratur.

Michail Sjolochov – en produkt av statlig styrning?

Michail Sjolochov (1905–1984) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1965, men senare har misstankar framförts om att hans centrala verk Stilla flyter Don är ett osjälvständigt arbete och plagiat. Enligt misstankarna som varken kunnat avfärdas eller styrkas säkert ska verket skrivits av en annan författare, men vars manus redigerades och genom statligt initiativ attribuerades Michail Sjolochov.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: The beat generation och amerikansk undergroundlitteratur

Noter

1. Litteraturhandboken (1984) Nils Åke Nilsson och Lars Erik Blomqvist, s. 208.
2. Ibid s. 209ff.
3. Den ryska originaltiteln lyder Odin den Ivana Denisovitja.
4. Solsjenitsyn, Alexander En dag i Ivan Denisovitjs liv (1963), övers. Hans Björkegren (1970).
5. Göran Hägg, Världens litteraturhistoria (2000), s 645.