Svensk lyrik på 1950- och 1960-talen

I svensk litteraturhistoria har sedan slutet på 1800-talet stilepoker avdelats efter decennium. Brotten är därmed många och inträdet till 60-tal skulle kunna utpeka ännu ett. Dock tillbakavisar Sverker Göransson brukbarheten i en sådan tillämpning rörande 50- och 60-talen.¹

Brytningstid

En del förändringar finns ändå att tillgå för att påvisa vad som i vissa hänseenden genererade en övergång. Poesin under 1950-talet har ofta tilldelats en karaktäristik som introspektiv och apolitisk. Diktjaget nedvärderas när viljan att uttrycka utifrån eget subjekt minskar.² Vid 1960-talets början kom reaktioner mot detta tillstånd. Bland de unga författarna som opponerade sig fanns Göran Palm (1931–2016) och ett typexempel på detta utgör hans dikt ”Megafonen i poesiparken” från 1961. ”Tänker ni tänka? Hitta då en metafor att dölja tanken i”, lyder ett av de ironiska utfallen och vidare raljerar dikten över den nutida poesin som det ”indirektas (…) och bortvändas konst”³. Björn Håkanson (f. 1937) är lika missnöjd med de rådande förhållandena och önskar sig ”en poesi där subjektet, fullt synligt, involverar sig i samtiden”.⁴ Sonja Åkesson (1926–1977) framför åsikter i manifestet ”Front mot formens tyranni” där hon tillsammans med tre andra författare bland annat pläderar för en mer engagerad litteratur.⁵

Det försiggick också en händelseutveckling som skapade nya tendenser i kultursfären. Konstbegreppet vidgades som en påföljd av att förhållandet mellan konstverk och publik omdanades och i en tid som omfamnade gränsöverskridandet.⁶

Vid tiden för 50-talets övergång till 60-talet präglades även samhället av en förändringsprocess. Den oro kalla krigets upptakt inneburit efter andra världskrigets slut övergick i en avspänningsperiod. Som konsekvens skedde en utvidgad fokusering mot u-ländernas förhållanden, vilket gav incitament åt en mer kritisk hållning gentemot västvärldens dominans. Ett förändrat fokus som också resulterade i en splittring då 50-talets samförstånd baserat på en öst-västpolaritet inte längre kunde upprätthållas.⁷

Radikaliseringsprocess

Under 1960-talets gång blev protester i olika former alltmer utbredda och intensiva för att, åtminstone symboliskt, kulminera i 1968 års revolter. Året 1965 betraktas som en startpunkt: ”då skall det tidiga 1960-talets relativism och trolöshet ha efterträtts av medvetenhet”, står det i Den svenska litteraturen, men författaren tillfogar att den första delen av årtiondet inte alls var opolitisk till den grad som ibland görs gällande.⁸ Men det går inte att bortse från att det skedde något omvälvande vid just denna tid – Karl Erik Lagerlöf kallar perioden 1965-1967 för ”strömkantringens år”, en tid när den politiska debatten helt omformades i Sverige.⁹ Det fanns många samverkande orsaker till den radikaliseringsprocess som ägde rum under 60-talet. Ekonomiska, demografiska samt globala politiska förändringar är några av de vanliga förklaringarna.¹⁰

Efter 1965 skedde en upptrappning av protester och andra aktioner. I maj 1968 inträffade kårhusockupationen i Stockholm, vilken hade som internationell förebild studentupproret i Paris tidigare samma månad.¹¹

Som redan nämnts var protesternas drivkraft ofta grundade i den rika världens dominerande ställning och övergödning, med betoning på dess koloniala missbruk kontra fattigdomen i andra delar av världen. Motståndet överfördes även till hemmaplan där borgerlig trygghet och materialism ifrågasattes från vänsterrörelsen.¹² Men det var författarna och andra intellektuella som var de ledande och viktigaste i skapandet av opinion.¹³

Nyenkel och konkret poesi

De unga författarna protesterade alltså mot 50-talets poesi i egen dikt, manifest och dylikt. En konstruktiv produkt som reaktion mot 50-talets poesi blev den poesiform som gavs beteckningen nyenkelhet. Den nyenkla dikten lät vardagligheter med ett följdriktigt prosaiskt språk stå i centrum.¹⁴ De författare som företrädesvis kunde förknippas med denna stil var Göran Palm, Björn Håkanson, Lars Bäckström och Sonja Åkesson.¹⁵

Om det fanns ett manifest i skuggorna var det i så fall Palms artikel ”Experiment i enkelhet” publicerat 1961. Här uppmanas en inriktning mot ”enkelhet, direkthet, begriplighet” och att ta stegen bort från modernismens inskolade konster.¹⁶

Det prosaisk osköna kunde stiga upp likt sensationer i dikten eller som ett avtryck ur from vardaglighet som här hos Bengt Nerman:

På detta djävliga kafé i Vallentuna
känner jag mig ganska glad
Det är ett ställe dit folk
kommer i kaffepausen
läser tidningen, pratar femmilen¹⁷

Den nyenkla poesin kan betraktas som en förutsättning för det låga språk från medie- och konsumenthåll som kom att ges tillträde i några av utövarnas dikter. Ett mer åskådligt sätt att fixera företeelsen med lågt språk är att den infaller som en blandform där skilda former som nyenkelhet och konkretism kan spåras. Ett berömt exempel är Håkansons "Det eviga" från diktsamlingen Mot centrum (1963):

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
Morgonstund har guld i mund
Volvos värde varar
Det går sextio sekunder på en minut
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden
Det sanna är evigt
En fluga gör ingen sommar
Existentialismen är en humanism
I denna mening förekommer ett subjekt
Den Gud älskar, lyckan får
Expressen – den har STING
Det rätta är evigt
Svenskarna är stela och kalla
Ett litterärt konstverk är en moralisk handling
Vauxhalls sexcylindriga Velox har fått större motor
Den som spar, han har
Stor produktion av krigsmateriel möjliggör hög levnadsstandard
Det sköna är evigt

Den konkreta poesin är ytterligare en litterär stil som fick genomslag vid 1960-talets början med Öyvind Fahlström (1928–1976) som en av pionjärerna (ett konkretistiskt manifest hade skrivits av densamme redan 1953, fast utan att bli särdeles uppmärksammat).¹⁸ Denna stil var av högst experimentell och spektakulär natur. Det essentiella var en språkanvändning där bokstäverna och orden uppfattades som materia. Konkretismen skulle involvera både visuell poesi, där text mötte bild, och ljudpoesi, där språkets fonetiska element stod i fokus.

Vare sig Håkanson, Palm eller Åkesson kan påstås ha skapat under konkretistiskt manér, men den konkreta poesin kan ändå sägas spela en roll i deras användning av lågt språk.

Fast efter 1965 hade båda dessa poesiarter blivit ”passé”, som Mikael van Reis uttrycker saken.¹⁹ Vad som i stället kom att bli ett kongenialt särdrag i senare sextiotalistisk dikt var det politiska innehållet. Andra halvan av 60-talet präglades av en tillvändhet mot ett utsagt politiskt innehåll som Göran Sonnevis (f. 1939) dikt ”Om kriget i Vietnam” gav formen till, vilken publicerades i BLM 1965.²⁰

Under ”rekordåren” på 60-talet ökade konsumtionen och ifrågasattes alltmer. Den kapitalistiska livsstilen var också frammanad av en växande amerikanisering som inletts under 50-talet.²¹ År 1956 lanserades televisionen i Sverige och därefter växte sig de massmediala utbuden större och starkare, en utveckling som var i symbios med den kapitalistiska. Dessa var faktorer som riskerade utlösa ett ytlighetsskapande klimat, vilket också besannades i reklamslogans, tabloidpress etcetera.

Denna utveckling är det som Håkanson, Palm och Åkesson med flera berör och skildrar i några av sina dikter. Även om det finns både samhörighet och avvikelser är det mot en sådan fond som de infogar kapitalismens eget språk i dikten, givetvis då genomsyrat av ironiska och satiriska drag.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Selma Lagerlöf

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Sverker Göransson, ”Från 1950-tal till 1990-tal” i Den svenska litteraturen 3, red.: Lars Lönnroth, Sven Deblanc & Sverker Göransson (Stockholm 1999) s. 315.
2. Ibid. s. 342.
3. Göran Palm, Hundens besök (Stockholm, 1961) s. 57ff.
4. Björn Håkanson, Författarmakt (Stockholm 1970) s. 28.
5. Eva Lilja, Den dubbla tungan (Göteborg, 1991) s. 53f.
6. Tomas Forser & Per Arne Tjäder, ”Konstbegreppets förvandlingar” i Den svenska litteraturen 3, red.: Lars Lönnroth, Sven Deblanc & Sverker Göransson (Stockholm 1999) s. 374ff.
7. Agneta Edman, ”´Herrgårdslandet´” i Hotad Idyll, red.: Kim Salomon, Lisbeth Larsson och Håkans Arvidsson (Lund, 2004) s. 161f.
8. Tomas Forser & Per Arne Tjäder, ”Konstbegreppets förvandlingar” i Den svenska litteraturen 3, red.: Lars Lönnroth, Sven Deblanc & Sverker Göransson (Stockholm, 1999) s. 372.
9. Karl Erik Lagerlöf, Strömkantringens år (Stockholm, 1975) s. 15 etc.
10. Kjell Östberg, 1968 när allting var i rörelse, (Stockholm, 2002) s. 13f etc.
11. Ibid. s. 99f.
12. Martin Wiklund, ”Kalla kriget som motbild i 60-talsvänsterns berättelse” i Hotad Idyll, red.: Kim Salomon, Lisbeth Larsson och Håkan Arvidsson (Lund, 2004) s. 255.
13. Karl Erik Lagerlöf 1975 s. 28; Kjell Östberg 2002 s. 78.
14. Mikael van Reis, ”Uppbrott ur poesiparken” i Den svenska litteraturen 3, red.: Lars Lönnroth, Sven Deblanc & Sverker Göransson (Stockholm, 1999) s. 436.
15. Eva Lilja 1991 s. 66.
16. Göran Palm, ”Experiment i enkelhet” i Expressen 8.9.1961.
17. Bengt Nerman, Talade dikter (Stockholm 1964) s. 23.
18. Karl Erik Lagerlöf 1975 s. 38.
19. Mikael van Reis 1999 s. 437.
20. Ibid s. 456f.
21. Lotta Johansson, ”Husmodern och herraväldet 1958” i Hotad Idyll, red.: Kim Salomon, Lisbeth Larsson och Håkans Arvidsson (Lund, 2004) s. 146.