Brecht och verfremdungseffekten

Bertolt Brecht (1898–1956) vars särmärke var socialistiska pjäser slog igenom med den originella Tolvskillingsoperan (1928).

Tolvskillingsoperan blev en succé då den gick upp har sedan blivit en av Brechts mest spelade. Den är baserad på John Gays The Beggard’s Opera och en bidragande faktor till dess popularitet i Brechts utformning var Kurt Weills musik.

Tolvskillingsoperan utspelar sig i förbrytarvärlden och är uppbyggd likt en opera med sånger som vävs in i den övriga dialogen. I sångpartierna, vilka är strofiskt utformade, ges det prov på Brechts stora talang som lyriker – han gav också ut dikter som även dem ofta var förankrade i sociala teman.

I Brechts avsikter med sin konst fanns en socialistisk vilja och detta landade i vad han kallade verfremdung. Verfremdung är tyska för ´främmandegöring´ och Verfremdungseffekten bottnade i att publiken inte skulle motta en pjäs passivt genom sådant som igenkänning av karaktärerna eller att alltför känslomässigt ta till sig dramat. I stället skulle störas på något sätt för att kritiskt lösgöra sig från en sådan tillägning, vilket kunde visa sig i att karaktärerna på scenen distanserade sig från sina roller genom att till exempel tala direkt till publiken.1

Även om sådant förekommer i hans pjäser är de flesta överens om att Brecht oftast inte lyckades med sin önskan att vara socialistiskt uppbygglig i första hand. Snarare resulterade det ofta i genomgripande och underhållande dramatik. Ett sådant exempel är den uppsluppna pjäsen Herr Puntila och hans dräng Matti.

Denna pjäs med finskt motiv skrev Brecht 1940–1941 efter han tvingats lämna sitt land i samband med nazisternas övertagande (vilka inte ställde sig gillande till Brechts kommunistiska inriktning). Herr Puntila och hans dräng Matti har ett politiskt innehåll där temat herre och dräng turneras. Herr Puntila som basar över ett gods har två vitt frånskilda sidor. När han är nykter är han hård mot sina underhuggare och ett kallt beräknande vinstsyfte överskuggar hans handlingar. När han är full däremot fjärmar han sig från alla kapitalistiska syften och intar en djupt humanistisk hållning där han låter kasta ut inbjudna gäster ifall han tycker dem ser för stroppiga ut; vidare förolämpar han med förtjusning alla i vilka han känner igen förtryckande tendenser och ger generösa löften till sina arbetare (som likväl aldrig infrias då tar tillbaka allting efter att ha nyktrat till).

Vid sidan av Puntila är hans chaufför Matti pjäsens viktigaste person och denne är tecknad som en socialistisk förkämpe, fast som för det mesta är invant undergiven sin herre. I Puntilas ögon är han sin herres bäste förtrogne när denne är på lyran och den värste sortens bedragare när Puntilas berusade tillstånd avdunstat.

Den kollektivistiska tanken framkommer tydligt hos Matti: ”Rent ut sagt skulle jag inte intressera mig nämnvärt för fallet om det bara hade varit en, men jag känner igen massans röst var jag än hör den”. När en rad kvinnor getts alla upptänkliga erbjudande inklusive löften om äktenskap från Puntila som sedan i nyktert tillstånd tillbakavisat alla sådana och argsint bett dem avlägsna sig från hans gård bildar Matti en förening för dessa.

Även om Herr Puntila och hans dräng Matti är en tydlig politisk pjäs regerar humorn främst och illustrerar hur föresatser om att skapa politisk konst i slutändan kunde utmynna i något helt annat där publikens snarare insöp underhållningsvärdet än någon socialistiska lära.

Bland övriga pjäser av Brecht kan särskilt nämnas Mor Courage och hennes barn (1940) och Den kaukasiska kritcirkeln (1944).2

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Marcel Proust

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. The Concise Oxford Dictionary of Literary Terms, Chris Baldick (2001) s 5.
2. De tyska originaltitlarna lyder Mutter Courage und ihre Kinder och Der kaukasische Kreidekreis.