Marcel Proust

Marcel Proust (1871–1922) skulle med sin sju band långa På spaning efter den tid som flytt1 uppnå en grad av reflektion och introspektion som ingen roman tidigare gjort. På spaning efter den tid som flytt utkom åren 1913–1927, de senare delarna postumt och inte helt färdigskrivna.

Proust växte upp i ett borgerligt Parishem, fadern var läkare. Författarbanan började med artiklar i Le Figaro.2 Skönlitterär debut skedde med en novellsamling som utgavs 1896, men skulle överskuggas av det stora huvudverket.

Vad som utmärker denna nära 4 000 sidor långa litterära skapelse är ett minutiöst frambringande av tankar, känslor och ofta långvarighet i dialoger. Eftersom berättelsen består av berättarens återblickar händer det att en dialog avbryts för utvikningar av nyfunna minnens kvarlevor innan den återupptas ånyo. Tiden står i centrum och ett ledmotiv som kan märkas är jagets självutplåning under dess kontinuerliga förnyelseprocess: "och mitt liv framstod som en rad på varandra följande perioder, där efter en viss mellantid ingenting av det som bildat grundvalen för en tidigare period fanns kvar under den nästa."3 (Citatet är från den sjätte delen av romansviten, Rymmerskan.)

Utgångspunkten för den värld läsaren möter i En spaning efter den tid som flytt är en äldre mans återkomst till sin barndom genom minnet. I inledningen manifesteras hur berättaren får kontakt med det förgångna genom smaken av en Madeleinekaka (vilket ofta refereras till gällande detta romanverk), men det är samtidigt en uppbruten berättelse som växlar i perspektiv – även berättarperspektivet kan växla då ett långt kapitel i tredje person upptar stora delar av första delen medan berättandet för det mesta annars är i jag-form.

I de tidiga delarna av romanen förflyttas vi tillbaka till La belle époque (den tidsepok i Frankrike som föregick första världskriget) i nostalgiska atmosfärer. I påseendet av det borgerliga samhället finns närgående skildringar av sällskapslivets på dess högre trappsteg. Berättaren observerar med ironisk synvinkel de involverade i societetens kotterier, tecknar skickligt deras tillgjorda inställsamhet och hur de styrs av sin egennytta. I senare delar byts det oskuldsfulla och forskande ut mot det blaserade och illusionslösa. Nu framställs societeten som varande i förfall.

Kärleken är ett ständigt tema och för huvudpersonen dikteras dess känslor och utlevelser av ett slags sjuklighet vars största ådra är svartsjukan. Fast även när maktlösheten i att inte få förenas med den man älskar förtär livet infinner sig tidsperspektivet och då som än mer skoningslöst: jaget inser att den han älskar högre än allt en dag ska vara honom likgiltig.

Det finns också en närgående skildring av sällskapslivet med dess sociala mekanismer. Berättaren observerar ofta med ironisk synvinkel de involverade i societetens kotterier och tecknar skickligt hur personerna styrs av egennytta och inställsamhet samt deras tillgjordhet.

Främsta dragningskraften hos På spaning är förmodligen de psykologiska insikterna som tycks ge alstringar på nästan varje blad och därtill den stilkonst Proust gör språket till. Vad som bidrar till stilen är att romanen så att säga inte främst är redovisande av skeden utan sakta flyter fram tillsammans med romanjagets tankar. Det är tankarna som är det huvudsakliga dramat och, som det lyder i boken, ”ur det liv som av alla dem vi lever parallellt är rikast på händelser”.4

Marcel Proust skriver ofta långa meningar i På spaning efter den tid som flytt, vilka är fyllda av bisatser, likaså inhyser de ett omfattande ordförråd och drivs av en poetisk kraft. Ett exempel:

När skyla råder utomhus är det en vällust att, likt svalan som reder sitt bo i värmen djupt nere i jorden, känna sig innesluten i sitt rum medan brasan brinner hela natten i kakelugnen, så att man sover som insvept i en kappa av varm, rökig luft, genomlyst av skimret från de uppflammande bränderna. Man ligger i ett slags alkov utan väggar, en ombonad grotta mitt i själva rummet, en värmezon med rörliga gränser genomfläktad av kyliga luftdrag som sveper över ens ansikte och kommer från hörnen samt från de delar av rummet som är nära fönstren och långt ifrån kakelugnen och därför inte hållit värmen. Sommarens rum där man njuter av att känna sig förenad med den ljumma natten och där månskenet, som tar stöd mot de halvöppna fönsterluckorna, når fram med sin förtrollade stege ända till sängfoten; rum där man sover nästan i fria luften, som en talgoxe gungande i vinden ytterst på en månstråle.5

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Bertolt Brecht och Verfremdungseffekten

Noter

1. Den franska originaltiteln lyder À la recherche du temps perdu.
2. Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur, ”Proust, Marcel”, red. Knud Michelsen (2002).
3. Citat i översättning av Gunnel Vallquist.
4. Ibid
5. Ibid