Den kvinnliga litteraturens tidiga romanförfattare

Det finns flera skäl till varför kvinnliga författarskap tillhört undantaget under historien; kvinnorna ansåg under lång tid inte i stånd till vissa yrken och däribland konstnärsyrken. Det dröjde än längre innan kvinnliga författare från medelklassfamiljer dök upp i litteraturhistorien och ett högst praktiskt skäl som spelade in var att det inte fanns goda rumsliga förutsättningar: i essän Ett eget rum skriver Virginia Woolf att ”om en kvinna skrev, fick hon lov att skriva i det gemensamma vardagsrummet”.1

Woolf finner det anmärkningsvärt att det så ofta var romaner som blev produkten av medelklassens kvinnliga författarpionjärer. Hon gör antagandet att romanerna krävde mindre koncentration än poesi eller skådespel.2 Huruvida detta är sant må vara osagt, men sant är att bilden av Austens situation som skrivande kvinna reviderats något. Den länge gällande bilden var att hon skrev sittande i ett hörn av salongen, ständigt avbruten av husliga bestyr eller för tjänare och gäster för vilka hon hemlighöll sina romaner. En del faktorer underlättade på samma gång hennes skrivande såsom tillgången till hennes faders bibliotek, ett skrivbord som fadern skänkte henne och likaså dennes frikostighet med skrivark (som vid denna tid inte var av obetydlig kostnad)3.

Jane Austen (1775–1817) tillhörde en av de första generationerna kvinnliga författare från medelklassen. Kvinnliga hjältar i litteraturen blev allt vanligare under 1800-talet och en som införde sådana var Austen. Hon lät också bli att underordna kvinnliga karaktärer de manliga. Jane Austen skrev dock inte under sitt riktiga namn – läsekretsarna fick själva spekulera i vem som doldes bakom pseudonymen ”A Lady”. Därför blev hon först senare en berömd författare och idag är hon kanske mer uppskattad än någonsin, inte minst tack vare en mängd spelfilmer som baserats på romanerna.

De fyra romaner som utgavs under hennes livstid4Förnuft och känsla (Sense and Sensibility, 1811), Stolthet och fördom (Pride and Prejudice, 1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1816) utspelar sig alla på den engelska landsbygden och inom lågadliga kretsar. De antar formen av sedekomedier och allt inom ramarna för societetens umgängeskod. Romanfigurerna tenderar i vissa fall vara grovt tillyxade i gestaltningar där inget tvivel kvarstår om vem som är värd att aktas och tvärtom.

Återkommande är intriger som kretsar kring manliga och kvinnliga relationer och där äkta kärlek möter hård konkurrens från traditionens krav på klasstillhörighet och förmögenhet när det blir fråga om giftermål. Austens romaner har dock en förmåga att sluta lyckligt för de flesta inblandade.

Emily Brontë (1818–1848) är en av tre systrar som alla spelat en roll i litteraturhistorien; de andra var Anne och Charlotte Brontë varav den senare har störst rykte av de båda genom romanen Jane Eyre utgiven 1847 under pseudonymen Currer Bell. Under pseudonymen Ellis Bell skrev Emily romanen Svindlande höjder (Wuthering Heights, 1847). En annan brittisk författare som på grund av sitt kön valde att skriva under fingerat namn var Mary Anne Evans.

Under pseudonymen George Eliot (1819–1880) var hon en av Storbritanniens mest kända författare under andra delen av 1800-talet och ryktet vilade främst på romanen Middlemarch (1871–72) som kom först som följetong. Romanen Middlemarch är en bred berättelse om en stad med samma namn i det Viktorianska England. Värderingen har skiftat en del under åren av boken och Eliots författarskap. På grund av de många diskussionerna kring inte minst konsten har boken ett intellektuellt drag som gör den mindre gångbar att tilltala större massor likt fallet varit för Austen.

George Sand (1804–1876) som var en pseudonym för Aurore Dupin var en av Frankrikes mest kända 1800-talsförfattare. Hon var skandalomsusad för sitt privata leverne och frispråkiga skrifter. Hennes romaner var vida lästa, men idag är det främst för självbiografin Mitt livs historia5 och som feministisk ikon hon intar en plats i historien.

I Sverige var Victoria Benedictsson (1850–1888) en representant för den realistiska romanen och skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Hennes korta liv skulle leda till en begränsad produktion och det enda längre och avslutade romanverket var den Madame Bowary-influerade Fru Marianne (1887).

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Walter Scott och den historiska romanen

Noter

1. Ett eget rum av Virginia Woolf (övers. Jane Lundblad) (2014)
2. Ibid
3. http://booksbywomen.org/a-house-of-her-own-finding-the-space-to-write-jane-austen-by-carol-goodman/
4. Northanger Abbey och Övertalning (Persuasion) gavs ut postumt 1818.
5. Den franska originaltiteln lyder Histoire de ma vie. Den utgavs 1847–1857.