Det grekiska dramat

Fastän skådespel hade förekommit tidigare anses teaterkonsten som vi känner den härstamma från den grekiska antikens dagar. Den antika teatern ägde rum utomhus och ibland inför tusentals personer. För att skådespelarna skulle synas och deras repliker höras hade de på sig masker försedda med en tratt vid munöppningen. Dessutom hade teatrarna halvcirkelformade stenläktare som gav bra akustik.

Teaterspelet utvecklades ur dithyramben som var en lovsång till den grekiske vinguden Dionysos och framfördes av en manlig grupp utklädda till satyrer. Det fanns olika roller sinsemellan de som framförde sången och med tiden tillkom mimiska rörelser och dialoger.¹

Under antiken var det vanligt att pjäsförfattare tävlade med sina skådespel vid större festivaler. Det brukade uppföras flera skådespel under ett par dagar och publiken fick bestämma vilka som vann.

Aischylos, Euripides och Sofokles: de stora tragöderna

Aischylos (525–456 f.Kr.) tillhör de främsta bland de tidiga tragediförfattarna under antiken. Han ska ha varit den som införde en andra skådespelare på scen, tidigare fanns bara sångaren, protagonisten, och kören. Aischylos lade till en motspelare, antagonisten. Hans mest kända verk är trilogin Orestien där Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna ingår.²

Aischylos dramer är uppbyggda genom att en kör (körsången har till sin form tydliga drag av att härstamma från lyriken), förser publiken med bakgrund till historien som berättas vilken karaktärerna fyller ut med monologer och dialoger.

Kören blir också kompletterande under berättelsens gång och den kan representera ett tema som i Agamemnon med åldrandet då kören är bestående av åldringar. I Agamemnon förutspår kören kommande händelser, vilket en modern publik ibland kan tycka förstör spänningen. Till saken hör att då dessa tragedier framfördes var det inför en publik som väl kände till de mytiska huvudpersonernas öden.

I Medea som är en berömd tragedi av Euripides (480–406 f.Kr.) finns det i stället en kvinnlig kör. Den är under dramats gång på den kvinnliga protagonistens sida och fungerar som en nykter röst mellan två vredgade läger (vid uppförandet var dock deltagarna i kören och skådespelarna män, något som alltid gällde i de antika skådespelen). I Euripides dramer är annars kören mindre framträdande än hos Aischylos.

Gemensamt för de antika tragöderna är att handlingen har inslag från mytologin³. Euripides blev kontroversiell då han i sina tragedier framställde gudarna i negativt mönster med deras grymma sidor betonade. Så är fallet i Backanterna där guden Dionysos inte nöjer sig med annat än att döden drabbar Thebes kung Pentheus som skymfat honom. När en karaktär ifrågasätter hårdheten i Dionysos straff svarar denne (som antagit mänsklig skepnad): "Ja det är klart. Jag är en gud, och ni har kränkt mig".⁴ Ett annat fall är i Herakles där den grekiska hjälten som bär dramats namn blir offer för gudinnan Heras påhitt, vilket resulterar i att hans hustru och barn mördas.

Vid sidan av Aischylos och Euripides räknas Sofokles (497–406 f.Kr.) till de största tragediförfattarna från denna eopk. Sofokles införde en tredje skådespelare, tritagonisten, vilken bland annat kunde ses i hans mest berömda verk Kung Oidipus. En regel uppstod som angav att inte mer än tre skådespelare fick användas; däremot kunde samma skådespelare få spela flera roller.

Kung Oidipus fascinerar än idag med sin tidlösa tematik. När Oidipus föds har det förutspåtts av ett orakel att han en dag kommer mörda sin far och gifta sig med sin mor. Hans föräldrar lämnar barnet ute i vildmarken, rädda för att det fasansfulla scenariot ska besannas, men den fortsatta historien visar att det inte går att undkomma sitt öde.

Komedin

Den andra dramatiska genren under antiken var komedin som inte värderades lika högt som tragedin. I Om diktkonsten beskriver filosofen Aristoteles tragedin som ett drama med människor som är bättre än oss själva medan komedin framställer människor som är sämre i avseendet att de är löjliga.⁵

Av den grekiska antika komedin finns mindre bevarat och Aristofanes (445–385 f.Kr.) verk är de enda i fullständig form. Aristofanes drog ner en del skratt på grund av sina aggressiva nidporträtt av samtida – av samma anledning kommer inte dagens publik alltid förstå sammanhanget. Känd för dagens publik är dock filosofen Sokrates som attackerades i komedin Molnen.

Det idag annars mest populära av Aristofanes verk är Lysistrate som beskriver hur kvinnorna gör ett ”myteri [för att] göra världen klok”, genom att strejka från älskog tills deras män håller upp med sitt krigande. I dramat är det framför allt männen som lider störst kval under strejken, men kvinnorna är inte oberörda och måste förhindra varandra från att bli strejkbrytare. Språket är ekivokt med kvinnor som för mycket öppenhjärtiga samtal kring sexuella ting. Samtidigt är det en skildring om hur männens fysiska överlägsenhet kunde föra med sig hot mot den alltför ”olydiga” kvinnan.

Ibland görs en periodindelning av den antika grekiska komedin där Aristofanes är den främsta representanten för den gamla komedin medan Menander⁶ (ca 340–290 f.Kr.) är den främste inom den nya komedin.

Nästa avsnitt ur Antiken: Vergilius

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Grekisk mytologi & kult (1998), Maria Mavromataki, s 106.
2. Eumeniderna är även kallad Erinnyerna.
3. Ett undantag är skådespelet Perserna av Aischylos.
4. Översättning av Göran O Eriksson och Jan Stolpe.
5. Aristoteles, Om diktkonsten, s 25ff. Översättning av Jan Stolpe.
6. Namnet Menandros förekommer också.