Fjodor Dostojevskij – synd, skuld och mordhistorier
Fjodor Dostojevskij (1821–1881) räknas till världslitteraturens största författare och det är hans omfångsrika berättelser som upptas av psykologiska karaktärsstudier och moraliska dilemman som berett honom denna plats. I hans största romaner är synd, skuld och försoning återkommande teman tillsammans med en mordhistoria som antingen driver handlingen framåt eller lurar i kulisserna.
Dostojevskij skulle inleda sin författarbana med kortare romaner och noveller märkbart influerade av Gogol. Han skulle under denna tid arresteras för sitt medlemskap i en politisk grupp och efter en skenavrättning föras till Sibirien som många andra politiska fångar vid denna tid. Om denna tid har Dostojevskij sagt att han lärde känna tillräckligt med människor och livsöden för att ha nog stoff åt alla sina kommande verk. Under sin tid i Sibiriens straffläger hann han författa Döda huset i reportagestil som blev den första av hans fem stora böcker.
Ett par år senare skulle Dostojevskij vara involverad i två romanprojekt samtidigt. Spelskulder hade lett till att han skrev för brödfödan, ibland under pressade förhållanden. Till sin hjälp fick han en kvinnlig sekreterare som stenograferade medan han dikterade berättelserna. Hon skulle senare bli hans fru, Anna Dostojevskaja. Den ena av dessa romaner, Spelaren, är i hög grad självbiografisk då Dostojevskij själv företog resor till Europa där han inte sällan frekventerade kasinon med den naiva avsikten att reda upp sin dåliga ekonomi. Spelaren var kanske inte ett till fullo lyckat litterärt verk, men det andra av de samgående romanprojekten däremot, Brott och straff är en av de starkaste och mest centrala av Dostojevskijs romaner.
I Brott och straff (1867)1 möter vi studenten Raskolnikov som mördar en gammal pantlånerska. Dådet utlöser djupa samvetskval tillika ständig vånda över att avslöjas. Romanen är skriven med en allvetande berättare, fast som ofta innefattar inre monolog, väl lämpat för huvudpersonens ibland paranoialiknande tillstånd:
Då fick han en sällsam idé – tänk om alla hans kläder var nedblodade, tänk om det fanns en massa fläckar fast han inte hade sett dem, inte hade upptäckt dem eftersom hans förnuft var försvagat och kluvet … och förmörkat! … Med ens erinrade han sig att det fanns blod på börsen. ”Åh, då måste det ju också finnas blod i fickan, eftersom börsen var våt när jag stoppade ner den!” Han vände ut och in på fickan, och mycket riktigt! – det fanns spår, blodfläckar, på fickans foder! ”Förnuftet har alltså inte övergett mig helt, fortfarande har jag alltså kvar både vett och minne; jag kom ju på mig själv och gissade mig till det!” tänkte han triumferande och andades djupt och lättat med hela sitt bröst. ”Det var väl bara febermatthet, ett ögonblicks yrsel!” – och så slet han bort vänstra byxfickans foder.2
Brott och straff är en exponent för den moderna psykologin hos Fjodor Dostojevskij. I denna psykologi ingår en vilja att framställa människonaturens dubbelhet där det upphöjda blandas med det låga. Raskolnikov omger sig med storvulna tankar och intar en idealisk livståndpunkt där bland annat idén om övermänniskan framträder. Men samtidigt förmår han inte förverkliga dessa på annat sätt än att mörda en gammal tant (och hennes dotter).
Dostojevskijs romanfigurer befinner sig ofta längre ner i samhällskedjan. I Idioten som skrevs ett par år efter Brott och straff och var ett nytt mästerverk gäller detta delvis då vi möter människor från flera olika samhällsskick. Fast förnedringen som är återkommande i Dostojevskijs motivsfär är här flagrant.
I Idioten har en viss furst Myskjin huvudrollen och det är hans person titeln är baserad på. Han är genomgod och därtill renons på insikter gällande konventioner och socialt spel. Hans godhet framstår därför som dårskap och fastän han tycks inneha stor visdom blir hans öde tragiskt. Trots många olikheter har Raskolnikov och furst Myskjin ett slags påbörjad sinnesrubbning gemensamt. Båda är emellanåt oroliga om de helt kan lita till de uppgifter deras sinnen ger dem.
Dostojevskij skulle under de följande åren skriva två ytterligare mastodontromaner: Onda andar (1871–1872) och Bröderna Karamazov (1879–1880). Om Dostojevskij fört fram kristna tankar i tidigare verk var det främst på en etisk nivå, fast vid tiden för skrivandet av Bröderna Karamazov hade han närmat sig ett gudstroende.3 En viktig person i denna roman är munken Aljosja Karamazov som företräder det religiöst fromma och altruistiska. Denne Aljosja delar många drag med furst Myskjin (huvudpersonen i Idioten). Aljosja saknar Myskjins excentricitet, fast det hindrar inte att Aljosja kallas ”jurodivyj” som i den ryska litteraturen var en benämning för en svagsint eller sinnessjuk person. Ett citat från romanen, ”Här kämpar djävulen med Gud, och slagfältet är människohjärtat”, skulle kunna fungera som motto i denna berättelse som drivs framåt av religiösa frågeställningar och ett fadermord.
Av de stora ryska 1800-talsförfattarna är Dostojevskij kanske den mest moderne. Han låter inte romanens miljö eller tidsförhållanden ta upp för mycket utrymme till fördel för en berättarstil som närgånget rör sig kring karaktärerna. Kompositionen i romaner såsom Onda andar och Bröderna Karamazov är annars löst sammanfogad där utdragna scener med långa dialoger bestående av mångordiga repliker är vanligt förekommande. En del kritiker har dock pekat på det medvetna i kompositionstekniken och beskrivit den som polyfon (mångstämmig),4 av andra har den liknats med en virvelvindsrörelse.5
Nästa avsnitt ur 1800-tal: Tjechov – slutet på ryskt 1800-tal
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Ursprungligen utgiven som följetong 1866. Den ryska originaltiteln lyder Prestuplenije i nakazanije.
2. Ur Brott och straff 2a delen, 1a kapitlet. Översättning av Hans Björkegren.
3. Tre ryssar (1998), Hans Levander, s 196ff.
4. Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur, "Dostojevskij, Fjodor", red. Knud Michelsen (2002), s 229.
5. Tre ryssar (1998) s 159.