Japansk haiku och andra diktformer

Den japanska haikun består av tre rader (med japanska skrifttecken står dikten på en rad) med teckenljudsrytmen 5-7-5. Den korta formen kräver pregnans och det sker ofta genom ögonblicksbilder, stämningsavtryck och situationsbeskrivningar som endast består av antydningar. Många haikudikter är berömda för den skenbara enkelheten samtidigt som de äger ett djup (något som dock kan vara svårt att bibehålla i översättningar). Utmärkande för en haiku är också att det vanligtvis ingår referenser till årstidsuttryck. Detta kan ske genom att årstiden nämns direkt eller indirekt som ”snön faller”.

Som form existerade haikudiktningen redan på 1600-talet, men den fick sitt namn först på 1800-talet. En av de främsta av de tidiga utövarna var Basho (1644–1694).

Masaoka Shiki (1867–1902) var en japansk poet och förknippas särskilt med haikudikter. Shiki brukar lyftas fram som den som den utvecklade diktformen Haiku ur äldre former samt gav den ett mer modernt innehåll.¹ Ett exempel på en haiku av Shiki (fritt översatt via en engelsk tolkning från japanskan):

Fladdrande,
svävande i bris,
en ensam fjäril.

En av de andra diktformerna som framodlats i den japanska litterära traditionen är Waka. Den representerade avvikelsen från influensen av kinesisk poesi och fanns i två huvudformer: tanka (kort sång) och chōka (lång dikt), men har kommit att bli synonym med tanka som har likheter med haikun i sin uppbyggnad och korthet.²

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Ibsen

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2024.03.07

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Carin Franzén, ”En ny tids början: 1600-talet", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 375.
2. https://sv.wikipedia.org/wiki/Waka