Knut Hamsun

Knut Hamsun (1859–1952) född Knud Pedersen i Vågå var en autodidakt med få skolår, men desto fler ströjobb. Han samlade ihop till mycket stoff i livet som han senare kunde använda till sina berättelser. Han reste över till Amerika vid två tillfällen 1882 och 1886, där han träffade släktingar och hanka sig mestadels fram där på ströjobb.¹ Efter hemkomsten stationerade han sig i Köpenhamn och arbetade på vad som skulle bli Svält.

Hamsuns berömmelse vilar uteslutande på hans romanprosa och produktionen brukar delats in i fyra skilda perioder. Efter de första ungdomsromanerna som aldrig ledde till något av större litterärt värde följde de modernistiska verken (om man ska kalla Hamsun för modernism eller förmodernism kan diskuteras) på 1890-talet inklusive de två klassiska kortromarna Svält (1890) och Pan (1894). Sedan följde vandrarromanerna med verk som En vandrare spelar med sordin (1909). Den sista perioden kännetecknas av de breda skildringarna med miljöer ofta förlagda till bygdeliv i norska kustsamhällen. Står ut gör Markens gröda (1917) som bidrog till Hamsuns nobelpris tre år senare.²

Då ungdomsverken var jämförelsevis ofärdiga och saknade större originalitet kan Svält (1890) ses som Hamsuns egentliga debutroman. Redan den del av texten som skulle bli expanderad till ett romanverk och publicerades i en dansk tidskrift i november 1888 fick ett stort genomslag och fastän Hamsun inte framträdde med namn skulle det snart vara allmänt känt vem som var författaren (det var för övrigt vid denna tid som Knut Pedersen började kallas sig Knut Hamsun).

Svält uppvisar ingen tydlig handling utan kretsar kring huvudpersonens tankar och sinnesintryck – förutom hungerns då. Hamsun ville med Svält skapa en ny litteratur som vände ryggen åt realismen och naturalismen där i stället psykologin och det irrationella hos individen betonades. Inlevelse är viktigare än analys och tankelivet som förmedlas tillåts innehålla motsägelser och strävar inte efter att vara uttömmande. Namn som Viktor Hugo och Émile Zola förkastades (Hamsun ansåg att författare som Zola skapat abstrakta typer för att kunna exemplifiera sociologiska fenomen, att de visade på människor som samhällsvarseler snarare än visa upp människan på djupet) medan en förebild var Dostojevskij. Svält gav sin författare epitetet ”den moderna prosans fader”, men som alltid i sammanhanget går det att finna inspirationskällor till innovatören, däribland två svenskar August Strindberg och Ola Hansson.

Till Hamsuns mest uppmärksammade romanerna hör också den prosalyriska Pan (1894). Hamsun jämförde själv Glahn – huvudpersonen i Pan – med en rousseauansk figur fast placerad i Nordnorge-miljö³. Det ligger också nära till hans att tänka sig att Pan influerat D.H. Lawrence då denne skrev Lady Chatterleys älskare några årtionden senare.

Naturbeskrivningarna har lyriska kvaliteter och drag av det expressionistiska: ”Jag låg och såg på grenarna som vajade sakta i luftdraget, den lilla brisen knogade på och bar frömjöl från kvist till kvist och fyllde varje oskyldigt märke; hela skogen stod i hänryckning.”⁴

Hamsun som kallats för upphovsman till den moderna psykologiska romanen ville skapa karaktärer med irrationella handlingsmönster. Sådana kan märkas i Pan genom Glahn och Edvarda som båda ibland uppvisar en ömsesidig tillgivenhet, men utan given orsak också stöter bort varandra. 

Hamsun var länge en författare med låga försäljningssiffror och pressad ekonomi. Bokförsäljningen kom först i gång med Ny jord år 1893⁵ för att sedan nå oanade höjder med Markens gröda (1917). Denna roman rönte inte bara stor uppmärksamhet bland den litterära publiken utan ledde till Nobelpriset år 1920.

Markens gröda är en nästan allegorisk framställning där nybyggare finner orörd jord och bebygger och kultiverar den. Arbetandet av jorden leder till välgång för nybyggaren Isak. Ett märkbart tema är mänsklig strävan och särskilt i jämförelsen mellan de arbetsamma människorna om gör mest synlig nytta och de som försöker slå sig fram genom spekulation eller snabba klipp.

Sent i livet efter ett långt skrivuppehåll tillkom memoarboken På igenvuxna stigar. Då hade Hamsuns tillvaro välts omkull av hans politiska ståndpunkter, något som skulle forma återstoden av hans liv och sätta hans eftermäle i negativ dager. På igenvuxna stigar skrevs på ålderdomshemmet där den åttiosexårige Hamsun var internerad, i centrum för en utredning av landsförräderi under ockupationsåren.⁶

Den åldrade Hamsuns sympatier för nazityskland under andra världskriget har undergrävt honom som person och sedan dess gjort honom till en problematisk gestalt i litteraturhistorien. Vid den tyska ockupationen våren 1940 av Norge uppmanade han sina landsmän att lägga ned vapnen. Något som sågs som ett svek, men vilket han själv i efterhand menade var för att minska blodspillan. Drygt tre år senare fick han audiens hos Hitler, vilket är en del av vad som fläckat hans rykte (enligt vissa källor var dock Hamsun avsikt med mötet att få Hitler att avsätta den blodtörstige tyska rikskommissarien vars brutalitet förskräckte Hamsun). Åt Hitler skriver Hamsun några år senare en nekrolog i hyllande ordalag som publiceras i Aftenposten.

Hamsun försvarade sig inför domstol och erkände där att han misstagit sig på Hitler och menade att han inte varit tillräckligt informerad om händelserna i samband med kriget. En del har sett förmildrande omständigheter som att det skedde när Hamsun var över åttio, i det närmaste blind och med bristfällig kontakt med yttervärlden. Det har också sökts efter paralleller i hans böcker, men utan att sådana på övertygande vis kunnat påvisas. Det fanns heller inga belägg för att Hamsun skulle varit antisemit eller känt till Förintelsens medan den pågick. Hamsun dömdes att betala skadestånd till norska staten och familjen (även hustrun hade bland annat varit anklagat för samröre med nazityskland) förlorade i stort sett alla tillgångar.

Hamsun fick likväl en av sina sista viljor igenom, den att hans sista bok På igenvuxna stigar blev publicerad. Den gavs till slut ut 1949 i Sverige och nästa år i Norge under originaltiteln Paa gjengrodde Stier.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Svensk litteratur på 1950- och 1960-talen

Noter

1. Livsklättraren. En bok om Knut Hamsun av Sigrid Combüchen (2006) s 70ff, s 112ff.
2. Ibid s. 95ff
3. Ibid s. 180
4. Pan av Knut Hamsun, (övers. Cilla Johnson) (1996), s 23.
5. Sigrid Combüchen, Ibid s. 337
6. Ibid s. 52