Följetongsromanen

Den ökade läskunnigheten under 1800-talet beredde underlag för dagstidningar och andra löpande publikationer. En konsekvens var att litterära berättelser hittade ny publik som kunde ta del av vad som ofta var följetonger. Följetongerna publicerades bitvis i avsnitt, vilka tenderade sluta i ett spännande skede och fick läsarna att ivrigt invänta nästa del.

Charles Dickens

Den engelska författare som kanske framför andra ses som följetongsromanens företrädare var Charles Dickens (1812–1870). Han nådde först ut till massorna med Pickwickklubben (The Pickwick Papers1), vilken publicerades som följetong i ett månadshäfte i form av både text och teckningar under åren 1836 och 1837.

Därefter följde publiceringen av nästa tidningsföljetong med Oliver Twist (1837–1839). Oliver Twist förtäljer historien om en fattig, ensamstående pojke som först hamnar på fattighuset, men senare i händerna på Mr. Fagin som leder en liga av barntjuvar. I likhet med Tom Jones i Henry Fieldings roman (se Den moderna romanen) ordnar allt slutligen upp sig till det bästa och Oliver dras upp av hjälpande händer till ett tryggare samhällsskikt. Publikens (och därmed publicistens) krav på ett lyckligt slut ställer sig här över Dickens ambition som samhällsskildrare.

Dickens egen uppväxt var lika hård som den han skildrar i Oliver Twist. Hans föräldrar var fattiga och när de blev oförmögna att betala sina skulder hamnade hans far som brukligt var i gäldstugan. Charles själv blev tvungen att ägna sig åt barnarbete. Dickens använde således sina egna erfarenheter och lät de engelska läsarna ta del av de lägre trappstegen på den sociala skalan.

I likhet med Balzac var Dickens känd för sin förmåga att skapa odödliga karaktärer. Dessa är förvisso ofta grova karikatyrer, likaså är intrigernas uppbyggnad ofta orimliga, men Dickens storhet ligger i hans närgående beskrivningar av miljöer och personer.

Vid sidan av Oliver Twist är det antagligen David Copperfield (1850) och Lysande utsikter (Great Expectations, 1860–61) som fortfarande läses mest. Som i fallet med Oliver Twist har filmatiseringar bidragit till att hålla titlarna kvar i det allmänna medvetandet.

Filmatiserats har också ett annat vida känt verk av en brittisk författare och som först kom som följetong: Tess av d'Urberville (Tess of the d'Urbervilles, 1891) av Thomas Hardy (1840–1928).

Från franskt håll skördade Alexandre Dumas d.ä. (1802–1870) och Eugène Sue (1804–1857) framgångar under 1840-talet med följetongsromaner. Från Dumas kom bland annat äventyrsromanerna De tre musketörerna (Les Trois Mousquetaires, 1844) och Greven av Monte Cristo (Le Comte de Monte-Cristo, 1845–1846). Allra mest läst av Sue blev Parismysterier (Les mystères de Paris, 1842–1843). Precis som några av Dumas romaner publicerades denna i den litterära och politiska Journal des débats.2

Det fanns en tydlig kommersiell aspekt av berättelser som publicerades i tidningar, vilket hade potential att påverka kvaliteten negativt. Författaren fick i regel betalt per spalt, vilket gjorde att det lönade sig att skriva långa berättelser och om följetången dessutom blev populär ville tidningen gärna att berättelsen förlängdes, vilket kunde leda till att författaren fortsatte att skriva enbart för att det fanns en efterfrågan på mer. Vidare var författaren ofta tvungen att anpassa sig till kravet på att följetångens delar helst skulle ha inslag av spänning och gärna avbrytas när spänningen kulminerade så läsarnas intresse inte skulle mattas.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Realism i romanform

Noter

1. Den långa engelska originaltiteln lyder The Posthumous Papers of the Pickwick Club.
2. Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur, "Sue, Eugéne", red. Knud Michelsen (2002).